Bankväsendets historia

Bankväsendets historia

Bank kommer ur ordet för bänk på italienska - “banca”.
Bänkarna användes av penningväxlare i städerna. Alla mindre furstendömen eller hertigdömen hade sina egna mynt. För att kunna handla och transportera varor behövde handelsmännen växla olika mynt mot varandra.

Man känner till att handlingar som liknar dagens check, växel (bills of exchange) och skuldsedel - revers - (promissoury notes) - hanterades  redan av assyrierna, fenicierna och i Egypten - långt innan grekerna och romarna utvecklade ett mer avancerat banksystem

De första bankirerna var pengaväxlare vars tjänster behövdes på marknaderna eller i städerna där handel förekom mellan handelsmän från olika delar av den gamla världen.
Efter hand utvecklades verksamheten - troligen på grund av risken att bli rånad - till att handelsmännen satte in pengar hos en bankir på en ort. De kunde sedan få ut samma summa av en annan bankir i den ort de avsåg att inhandla varorna.  Handelsmännen fick kvitton och transfereringsorder med sig till bankiren i den andra staden. Dessa tillgodohavandekvitton utfärdade i handelsmannens namn användes allt mer inom den långväga handeln och var en förelöpare till den moderna växeln.

Vad gör en bank ?

  • Växlar valuta
  • Underlättar överföring av pengar (handel) mellan privatpersoner, företag och länder. Ju längre avstånd mellan köpare och säljare desto större hjälp behövs av bankerna.
  • Förvarar pengar på ett säkert sätt. Betalar ränta på insättningar.
  • Lånar ut pengar till företag, privatpersoner, offentliga institutioner.
  • Handlar med värdepapper, obligationer och råvaror (guld, silver mm).

 


Den första svenska kungliga kungörelsen som behandlade bankverksamhet kom 1824.
Den första verkliga svenska lagen om enskilda (privata) banker kom 1846. Lagen gällde bl a banker som gav ut egna sedlar. ( Det var först 1897 som Riksbanken fick monopol på sedelutgivning i Sverige).
Lagen krävde att banken skulle ha en viss grundfond i riksdaler silvermynt som säkerhet för sin verksamhet. Delägarna skulle vara solidariskt ansvariga för verksamheten. Banken fick inte driva handel med annat än silver och guld. Man angav även mera exakt mängden sedlar som banken fick ge ut. 1855 gavs bankerna rätt att ägna sig åt handel med allmänna räntebärande papper samt in och utländska växlar.

Babylonien
Under 2000-talet före kristus lämnade många in sina värdetillgångar till tempel som ofta var välbevakade och kraftigt byggda. Handelsmännen använde sig av växlar och skuldsedlar utfärdade på lertavlor för att slippa ta med sig stora summor på karavanerna mellan städerna.

Antika Grekland
Under den grekiska antiken finns bevis för att både tempel och privata personer bedrev en sorts bankväsende. De tog emot värdetillgångar och utfärdade lån. De ägnade sig också åt valutaväxling och valutakontroll. Handelsmännen byggde upp ett system med växlar och skuldsedlar så att de slapp transportera pengar på sina handelsresor. Handelsmannen i en stad fick en tillgång i handelspartnerns stad. Denna tillgång kunde överföras till en annan handelsman som betalning. Handelsmän med olika intressen kunde på detta viset samarbeta och kvitta skulder och fordringar mot varandra mellan olika städer och länder. Bankirer och bankhus inrättades som underlättade dessa transaktioner mellan handelsmännen.
Banken på ön Delos tog emot tillgångar. De som deponerade värden i “banken” fick kreditiv (en handling som visade att de hade tillgångar i banken). När handelsmän gjorde affärer kunde de betala genom att föra över delar av sina värdetillgångar i Delosbanken till varandra. På så vis behövde pengarna aldrig lämna banken.

Romarriket
De romerska bankerna införde ränta på låneverksamheten och till dem som deponerade pengar till banken. Romarna handlade dock helst med pengar - mynt. När Romarriket började invaderas av germanstammarna under slutet av 400-talet och senare föll samman i början av 500-talet rasade deras banksystem ihop. Ungefär samtidigt blev kristendomen statsreligion. Den förbjöd debitering av ränta på grund av att den var amoralisk. Bankverksamhet i Västeuropa startar inte igen förrän vid tiden för korstågen.

Medeltida Europa
I Europa under början av 1000-talet började valutahandlare att utfärda kreditiv (värdehandling) som var användbara på flera marknader. En handelsresande behövde således inte bära med sig lådor med guld, koppar eller annat betalningsmedel utan kunde resa med dessa kreditiv mellan olika marknader. Om en form av bank var ansvarig för kreditiven så kunde dessa lösas in av något av bankens kontor.

Under 1100-talet började en form av krediter ges till handelsmän. En handelsman i Genua lånade en viss mängd pengar och ingick ett avtal att lånet skulle återbetalas till bankens agent i Konstantinopel en viss tid senare. Handelsmännen kunde således köpa gods, frakta det till Konstantinopel och sälja det där med vinst för att sedan betala tillbaka pengarna till bankens agent där. Dessa kreditkontrakt växte alltmer under 1100-talet.
Vidare utfärdade lokala feodalherrar kreditiv som fungerade i deras olika län. Under 1100-talet och därefter var det många feodalherrar som hade gods både i England och i Frankrike.  
Man kan säga att kreditiven var en slags föregångare till våra dagars sedlar.

Venedigs bank som etablerades 1157 var början på det moderna banksystemet. Denna institution blev dock inte en bank i egentlig mening förrän i slutet av 1400-talet. Banken förstördes i och med den franska invasionen 1797 (Napoleon).
Många lärda anser att det moderna banksystemet utvecklades ur de florentinska pengautlånarna som var kända för sin verksamhet i hela Europa redan på 1300-talet. Dessa bankhus hette - Acciajuoli, Bardi, Peruzzi, Pitti och Medici.
De venetianska bankerna hanterade checkar mellan handelsmän, insättningar (förvaring av värde) och lånade ut pengar. De blev prototyper för de moderna bankerna.

Under 1200-talet växte volymerna i långdistanshandeln kraftigt i Europa mest avseende jordbruksvaror, fisk, ull, salt, läder mm. Även handeln med mellanöstern och varor från Kina och Indien ökade.
Påvedömet fick stor utbredning inom hantering av viss sorts bankverksamhet. Skatter skulle betalas till påvedömet av dess undersåtar och en familj i Genua vann striden om att bli de som ansvarade för insamlandet av dessa avgifter.
I Avignon där påven satt under 1300-talet hade enligt uppgift 43 kontor som representerade olika italienska banker.

Organisationer såsom Tempelriddarna som var inblandade i korstågen utfärdade kreditiv som kunde lösas in vid alla dess medlemmars slott och domäner.
I samband med korstågen började kungar i Europa och kristna organisationer såsom tempelriddarna att samla in stora mängder pengar för att rusta dessa krigståg. Detta stora pengainsamlande och transporter av stora summor pengar gav upphov till att kreditiv utfärdades som kunde betalas ut vid de olika respektive institutionerna. År 1307 arresterade kung Philip IV av Frankrike Tempelriddarna i Frankrike som hade börjat fungera som den inofficiella statsbanken i landet. Han beslagtog deras tillgångar. Några år senare utvisade han de italienska bankirerna och beslagtog deras kreditiv på stora summor.
Vad som hände således var att den världsliga makten fråntog de kristna organisationerna delar av sin ekonomiska makt. Det var samma sak som hände när Gustav Vasa förbjöd den katolska kyrkan att verka i Sverige på 1500-talet.

De italienska bankerna var representerade överallt i Europa under 1300-talet. Under 1400-talet började olika kungar att förbjuda deras fria bankverksamhet. 1401 utvisade Aragonien dem, 1403 förbjöd England dem att bedriva deras verksamhet, 1409 fängslade och utvisade Flandern genovesiska bankirer.

1401 bildades Barcelonabanken. 1407 bildades Saint Georgesbanken i Genoa. (Genoa var förmodligen utskeppningsplatsen för korstågen och för kontakten med den nya kristna Jerusalem. Mycket pengar och varor flödade förmodligen genom denna stad)
Den italienska banken Lombards hade kontor i många av de europeiska städerna. I Florens vann bankirerna rätten genom domstol att få ta ränta på utlånat kapital.
1413 blev familjen Medici utsedd till påvens bank.

Renässensens Europa -
Under renässansens Europa bestod ofta valutan (mynten) som användes i de små statsstaterna såsom Genua, Hamburg, Venedig och Nurnburg av andra länders mynt. (Mynt präglade av det Tyskromerska riket, Franska riket, och olika hertigdömen osv.)

I London fanns växelkontor och ett av dem var “The London Royal Exchange” som grundades år 1565. I många europeiska städer fanns en gata som kallades för Lombard-gatan som innehöll växlingskontor och pantbutiker.
Antwerpen var ett finansiellt center och stor hamnstad fram till dess att staden efter den Westfaliska freden 1648 förlorade kontrollen över floden Scheldes inlopp till holländarna. Handeln och finansvärlden flyttade då till Amsterdam och där utvecklades bankverksamheten.

År 1609 etablerades Bank of Amsterdam som var en kommersiell bank som staden Amsterdam gick i god för. Den var således en tidig föregångare till den första centralbanken som ska vara den svenska.
Banken tog emot utländska mynt och gav insättaren en bankkredit som kallades för bankpengar. Samtidigt beslutades av staden att alla räkningar som var större än 600 guiders (floriner) måste betala med bankkreditpapper istället för med mynt. Detta regelverk tvingade alla handelsmän att ha ett konto i banken. Dessa bankkreditiv var rätt stöldsäkra då de enbart kunde lösas in i banken liksom om någon olycka skulle inträffa såsom en brand. Dessa bankkreditiv ansågs därför ha ett större förtroende än de klassiska mynten. Bankkreditiven löstes därför sällan in mot mynt i banken. Dessa handlingar blev nästan som sedlar.

Banken gav även insättarna kredit på insatt guld och silver i banken. Krediten skulle lösas in 6 månader senare mot motsvarande värde i bankkrediter. En avgift betalades för att banken tog hand om guldet eller silvret. Man kunde således förlänga sin kredit genom att betala banken dess avgift var sjätte månad. Om innehavaren av kreditiven inte betalade sin avgift eller hämtade ut sitt guld tillföll guldet banken och kredittagaren kunde behålla sina kreditiv.

Amsterdam var ett finansiellt center i världen fram till den industriella revolutionen i slutet av 1700-talet. Vid denna tid var det hamnarna i Amsterdam, Hamburg och London som var de stora handelsplatserna.
Under denna tid växte den stora indiska kompanierna upp som hade sina baser i dessa länder. (västindiska kompaniet i Göteborg)
Vid tiden för Adam Smiths publicerande av hans verk 1776 höll en massiv tillväxt att ske inom bankverksamheten. De nya systemen med privat äganderätt och rätten till investeringar medförde att den tidigare så dominerande statliga rollen i utrikeshandeln minskade kraftigt.

1657 startade Johan Palmstruch en växelbank enligt oktroj av Karl X Gustav. Kungen och Riksens ständer ville stabilisera och stärka den svenska valutan bestående av kopparmynt och silverdaler. 1659 började banken med utlåning mot ränta enligt den andra oktroj som beviljats av kung Karl. 1661 fick banken problem med att betala ut insättarnas värdetillgångar i banken. Palmstruch uppfann då kreditivsedlarna som var allmänna skuldsedlar som kunde lösas in av banken mot mynt. Dessa sedlar var en föregångare till dagens sedlar. Dessa blev mycket populära och banken gav ut fler sedlar än den hade täcknng för stängdes år 1664 och sedelutgivning förbjöds i riket. Riksens ständer tog över verksamhten och organiserade nedläggningen. De var nöjda med övriga delar av bankens verksamhet och fortsatte därför driva den i eget namn - Riksens ständers bank. På grund av detta anses banken vara världens första centralbank.  

När Bank of England fick sin koncession år 1694 med bland annat sedelutgivning medförde detta att mindre affärsmän - bankirer, valutaväxlare och guldhandlare förlorade delar av sin verksamhet.

Det moderna bankväsendet startar på 1800-talet

Bildande av privatbanker möjliggjordes genom kungörelsen 14 jan 1824 där det förordnades att bolag som ha till ända mål att utlåna penningar ska ansöka om tillstånd hos kunglig majestät.  - åtföljd av bolagsregler och utlåningsreglemente varefter oktroj kunder beviljas på högst 10 år.
Enligt kungörelsen var tanken att man enbart skulle låna ut eget kapital och sådant man upplånat.
När "Skånska privatbanken i Ystad" (senare Skånska enskilda banken) 1831 startade med sin verksamhet började den att även ge ut sedlar. Enligt uppslagsverket (Nordisk familjebok 1928) skulle detta ha varit själva grunden för bildandet av banken. - d v s intresset av att ge ut sedlar.
De gav ut sedlar i form av 20 Rdr eller mindre som räntelösa depositionsbevis. Detta beivrades icke av staten.

1874 infördes guldmyntfot i Sverige i likhet med övriga delar av världen. Reglerna för bankerna skärptes med krav på viss del av säkerheten för sedelutgivningen skulle förvaras i guld. Staten började ta ut skatt på sedelutgivningen. Bankerna protesterade men fick ge upp. Riksbanken tog över hela verksamheten och efter 1903 fanns enbart sedlar utfärdade av riksbanken i omlopp. Som kompensation fick bankerna rätt till billig kredit hos Riksbanken.

Det fanns åtta svenska privat banker år 1850. Svenska aktiebanker började bildas under 1850-talet. De följde 1848 års aktiebolagslag. Det var först 1886 som en särskild lag om bankaktiebolag infördes. 1909 fanns det 84 affärsbanker i Sverige varav 66 var aktiebolag. 1911 infördes lagen om bankrörelse. Lagen delar upp bankerna i aktiebolag och de med solidariskt ansvariga stiftare ( Enskilda banker, folkbanker).  1933 fanns enbart 20 bankaktiebolag kvar. Många hade slagits samman eller blivit uppköpta.

Förutom affärsbanker fanns även kreditkassor kopplade till lantbruket och sparbanker. Postsparbanken startade 1884 och växte snabbt när det fick hand om postgirot som startade sin verksamhet 1925.