Finanskrisen i USA 2008

Kort inledning
På grund av för låga räntor, politiska kampanjer för att få låginkomsttagare att köpa hus och att få alla att konsumera samt förändringar i regelverket för banker, ansvarslösa bankirer och finansinstitut skapade de amerikanska finansinstituten tillsammans med den federala staten en gigantisk bubbla av kapital som saknade täckning i verkligheten.
När FED började kraftigt höja räntorna samtidigt som några bankinstitut blev rädda för att drabbas av den finansiella situationen började finansbubblan att brista. Eftersom ingen ville sitta med Svarte Petter i slutet spred sig paniken mellan bankerna.
När bubblan havererat och bankerna förstod konsekvensen av sitt handlande slutade stora delar av interbankmarknaden att fungera. Ingen hade längre något kapital att låna ut. De som hade kapital höll i pengarna hårt.
I september 2008 föll Lehman Brothers ihop som en korthus när ingen ville låna dem kapital. Detta var början på finanskrisens akuta skede.
När världens politiker och finansvälden förstått omfattningen av krisen samlades flera av världens mäktigaste länder i ett G20 möte (Pittsburg) i mars 2009 för att försöka att tillsammans använda skattepengar för att återkapitalisera interbankmarknaden.
Framför allt USA och Storbritannien har fått pumpa in astronomiska summor i ett ihåligt banksystem. Framför allt har hanteringen i USA blivit belyst av media och professorer. Många inblandade har inte kunnat förklara vart alla pengar staten har pumpat in har tagit vägen.
De stora finansinstituten i USA - JP Morgan, Goldman Sachs och Bank of Amerika började redan 2010 att betala ut stora bonusar till sina anställda och aktieägare samtidigt som de var väldigt försiktiga med att låna ut pengar till företag och allmänheten.
Den verkliga arbetslösheten anses av kunniga i USA ha varit uppe på cirka 17 % under 2009 och är fortfarande mycket hög.

Orsaker

  • Redan 1997 höjde kongressen frigränsen för skatt på reavinster från husförsäljning från 125 000 till 500 000 dollar.
  • Aktiebubblan - som sprack sommaren 2000 medförde att börsen rasade till år 2002. Många amerikaner förlorade pengar på aktiemarkanden.
  • För att motverka folks förluster på aktiemarkanden gavs bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac i uppdrag av Clinton att minst 42 % av dess utlåning måste gå till folk med en inkomst under medianen. 2005 ökades procenten till 52 %. Subprimelånen ökade snabbt. Dessa institut står för hälften av alla huslån i USA. Husbranchen levde glada dagar. Byggverksamheten i landet ökade för varje år. Allt fler ville ha eget hus. ”The american dream”
  • Bush administrationen sänkte räntan kraftigt år 2002 till 1 % för att stimulera ekonomin. Man fortsatte att hålla räntan alldeles för lågt åren framöver vilket medförde att många lånade pengar för fastighetsköp, konsumtion och aktieinvesteringar. Alla ville vara med på fastighetsmarknaden där husen bara ökade i värde år för år.
  • Bush administrationen fortsatte elda på fastighetsmarknaden som började kraftig öka i värde från 2002. Detta samtidigt som ekonomin i övrigt gick bakåt. Denna ökning av fastighetsvärden räddade många medelklassamerikaners ekonomi. Det de förlorade på aktiebubblan kompenserades delvis av att fastighetsvärdena började öka snabbt. Detta eldades på av den federala staten som krävde att personer med allt mindre ekonomiska möjligheter skulle ha rätten att köpa sig ett hus.
  • Bush administrationen ändrade lånereglerna för bankerna år 2004. De gavs rätt av finansmyndigheterna att låna ut till 40 ggr sin kapitalbas mot tidigare regler som begränsade utlåningen till 12 ggr kapitalbasen. Bankerna fick en fantastisk möjlighet att låna ut pengar och ville tjäna pengar.
  • Bankerna förstod riskerna med subprimelånen och försökte på många sätt försäkra sig emot förluster. De gjorde detta genom att skapa så kallade strukturfonder där dåliga lån placerades tillsammans med starka lån. På så vis kunde de amerikanska bankerna lura utländska investerare och banker att ta över delar av riskerna med utlåning med subprimelån. Man skapade även så kallade CDSer som var handlingar som skulle försäkra långivare ersättning om låntagarna inte kunde betala sin ränta. CDSerna kopplades även till SDRerna- strukturfonderna.
  • När de fattiga husägarna under 2006 fick problem med att betala de allt högre räntorna och övergav sina hus - lämnade nycklarna till banken - började hela systemet att krackelera. ( I USA har man ett system där fastighetslånen enbart ska betalas ur fastigheten. En låntagare kan därför lämna tillbaka huset till banken och slipper då undan kostnaden (räntan) för lånet på fastigheten.) Detta system borde göra bankerna uppmärksamma på storleken på de lån som de ger ut. Som vi alla vet idag gjorde bankerna en helt felaktig riskbedömning. Bankerna lånade ut pengar till individer med dålig återbetalningsförmåga med tanken att värdestegringen på husen skulle skapa en säkerhet och kunde därmed skjuta både ränteinbetalningar och amorteringar på framtiden när huset skulle anses vara mer värt.
  • Fastighetsvärdena i USA ökade i genomsnitt med 100 % från år 2002 till 2007. De hade redan tidigare ökat med cirka 100 % under 1990-talet. D v s att värdena fyrdubblades på cirka 20 år.
  • Bankerna som lånat ut enorma belopp sålde rätten till lånen (räntan) till mindre reglerade finansinstitut såsom Bear Sterns, Lehman Brothers, Goldman Sach och andra. Dessa samlade lånen i strukturfonder och skapade enorma finansballonger med sina övervärderade SDR fonder. När dessa började förlora i värde ville många av investerarna ha ersättning genom de CDSer som de köpt som säkerhet. När finansinstitutens tillgångar sjönk allt snabbare på grund av att värdet på SDR-fonderna minskade och samtidigt var tvingade att betala ut kompensation till investerare på grund av CDS-avtalen som de också hanterade förlorade bankerna allt mer av sin kapitalbas. Samtidigt fick finansinstituten ta över alla övergivna fastigheter som ruinerade husköpare lämnade.
  • 2006 hade FED höjt diskontoräntan till 6,25 %. Tillsammans med de specialavtal många banker lurat på fattiga husköpare vilka innebar att de till en början enbart skulle betala en lägre ränta - reducerad ränta. På grund av de samverkande räntehöjningarna blev räntechocken för låginkomsttagarna för stor. När huspriserna sedan rasade satt många med dyra lån på fastigheter vars värde sjönk långt under lånesumman.
  • En annan betydelsefull orsak till att bolånebubblan kunde växa så kraftigt och bli så stor var det väldiga inflödet av kapital till USA från placerare i omvärlden. Pengarna kom från oljeländer, kinesiska köp av statsobligationer, japanska pensionsfonders köp av amerikanska värdepapper och andra länders investeringar. Den stora upplåningen utomlands kompenserade för underskottet i inhemskt privat sparande och medförde en ökad tillgång på kapital på den amerikanska marknaden. Det omfattande utländska ägandet är en viktig orsak till att krisen spridit sig till andra länder där placerare fick se sina tillgångar i USA snabbt falla i värde.

Krisens utveckling
Under hösten 2007 började bankmarkanden i USA visa tecken på problem då räntan på interbankmarkanden (lån mellan banker) började öka kraftigt (1000%). Bankerna började bli oroliga för varandras förmåga att betala tillbaka kapital.
I mars 2008 börjar alla prata om att finansinstitutet Bear Sterns skulle få problem att klara sina åtaganden. Alla investerare och banker ville då ta ut sina tillgångar och utlånat kapital från banken. Det blev en så kallad ”bankrun”. För att rädda situationen gick FED in och stöttade JP Morgans köp av Bear Sterns. Marknade lugnade ner sig. Under sommaren 2008 sjönk räntan på interbankmarknaden tillbaka.
Under sensommaren 2008 ökade räntan mellan banker igen kraftigt. Även banker i Storbritannien tvingades betala kraftigt förhöjda räntor.

fortsättning följer...