Den japanska finanskrisen 90-92

Det japanska undret

Japans ekonomiska historia är speciell eftersom landets kultur har en speciell karaktär. På 1500-talet var Japan ett feodalvälde med ständiga konflikter. Man var generellt misstänksam mot européerna och de tvingades hålla en låg profil. Japan var relativt isolerat och förblev så fram till 1854 då shogunatet öppnade Japan för utländska kommersiella intressen och inflytande. 1867 började Meijiperioden under vilken landets ledning eftersträvade att utveckla sitt utbildningssystem i västerländsk stil - teknik och industrirevolutionen. För att påskynda utvecklingen skickade man tusentals med studenter till universitet i Europa och USA. Man var framför allt intresserade av att studera de nya naturvetenskaperna.

Nu börjar också den särskilda japanska ekonomiska organisationen att träda fram. Regeringen tog ett stort ansvar i att stödja uppväxten av industrier och företag i Japan. Regeringen kunde bygga upp en industri och sedan sälja den till företagare som fick driva verksamheten vidare. På så sätt utvecklades starka industrikonglomerat som var starkt lierade till centralmakten. Dessa starka industrikonglomerat som ofta var monopol kallades för Zaibatzu. Zaibatzu-systemet byggde upp Japan i slutet av 1800-talet och såg till att landet blev en stark, stor nation först i Asien-regionen och senare i världen i samband med krigen under andra världskriget.

Det japanska Zaibatzu-konglomeraten av stora starka företag avskaffades av amerikanarna när de hade besegrat Japan i andra världskriget. Amerikanarna ville skapa förutsättningar för fri konkurrens och möjligheter för sina egna företag att investera i Japan.

Det japanska miraklet

Varje stor Keiretsu grupp var centrerad kring en bank som lånade ut pengar till gruppens medlemmar och ägde aktier i företagen. Den centrala storbanken i gruppen hade stor kontroll över företagen i Keiretsu-gruppen och fungerade även som en övervakande enhet och en nödlånsinstitution för gruppens medlemmar. En av orsakerna till att man organiserade sina företag på detta sätt var att man ville minimera riskerna för fientliga företagsköp av utländska storföretag (läs amerikanska) eftersom de starka bankerna var svåra att övertrumfa för utländska köpare. Bankernas position och makt höll även företagen inom gruppen på plats så att de inte kunde fritt förfoga över sin verksamhet. Det finns två typer av keiretsu, en vertikal typ som integrerar alla led i en tillverkningsprocess och en horisontell typ som integrerar producenter med finansbolag, banker och handelsföretag.

Från början av 50-talet fram till slutet av 1980-talet ökade den japanska ekonomin i storlek oerhört snabbt jämfört med de flesta andra länder. Japan var de stora ekonomiska undret under åtminstone tre decennier. Detta märks bland annat genom den dominerande ställning som Japan fick inom elektronikindustrin som utvecklades under 70-talet. Under 80-talet utvecklade Japan sin teknologi genom framför allt köp av patent och imitationer av andra företags varor såsom inom bilindustrin. Under 1980-talet ökade många företag sina investeringar i forskning och utveckling och många företag blev kända för sina innovationer och kreativitet.

just in time mm som gjorde att konkurrensen på världsmarknaden blev att svårare för japanerna. Den traditionellt låga inhemska konsumtionen per capita (jämfört med amerikanare) gjorde det också svårt för de japanska företagen att behålla sin tillväxt när exporten minskade. zombie-businesses. Ur denna situation skapades en carry-trade enligt vilken man lånade pengar i Japan och sedan investerade i andra länder med högre ränta eller vinster. Japanerna fick på så sätt tillbaka en viss ränta på sina pengar. Framför allt tjänade carrytradaren mycket pengar på verksamheten.

Efter kriget fick Japan stor ekonomisk hjälp av USA för att bygga upp landet igen. Under den amerikanska perioden 1945-1952 investerades kraftigt i återuppbyggnaden av Japan och en demokratisering av landet gjordes. Amerikanarna var intresserade av att få en allierad i Asien som motkraft mot den framväxande kommunismen framför allt i Maos Kina.

Redan 1949 skapades av japanerna vad som skulle bli det japanska miraklets hjärta - MITI (Handels- och industriministeriet). Statsminister Ikeda satsade stort på den tunga industrin och kunde genom MITI styra kapital och handel på ett effektivt sätt. MITI har framför allt efter 1952 växt fram som koordinatorn av den nya japanska kraftiga tillväxten som började i mitten av 1950-talet och som pågick i stort sätt oförtrutet fram till dess finanskris 1989-1990. Kring MITI skapades åter igen starka storföretags konglomerat. Dessa konglomerat byggdes upp kring en storbank som hanterade finansiering och handelskrediter till företagen. Företagskonglomeraten kallas för Keiretsu och de har fortfarande en starkt framträdande roll iden moderna japanska ekonomin.

Orsaken till den japanska finanskrisen

De japanska företagen var mycket framgångsrika och tjänade mycket pengar som hela det japanska samhället fick del av genom ökade löner, bättre sjukvård och så vidare. Det var också billigt med importvaror för de, på grund av den starka yenen, rika japanerna. Det fanns således gott om pengar i den japanska ekonomin under 80-talet. När företag och även vanligt folk hade investerat och köpt det de ville ha började de få svårt att hitta lönsamma investeringar för sina stora vinster. De började då alltmer att spekulera i fastigheter, aktier och andra värdetillgångar. Samtidigt förändrades bankreglerna och bankerna kunde låna ut alltmer pengar till företag och privatpersoner för spekulation. Under denna tid hade Japan 9 av 10 av världens största banker med hänsyn till deras tillgångar.

Samtidigt inträffade en annan finansiell historisk händelse i världen. Oljekrisen. Efter mitten av 70-talet erhöll de arabiska oljeproducenterna stora kapitalinnehav som skulle placeras någonstans mot ränta. Världens storbanker fick oftast uppgiften att se till att få någon att låna dessa pengar mot hyfsad ränta. Under den expansiva perioden 1985 till 1992 ökade även den ekonomiska verksamheten i Japan som helhet. Investeringar ökade i stålindustrier och byggnation vilket ledde till rekordhög sysselsättning och nya höga löner. Även den elektroniska industrin och bilindustrin hade en fenomenal tillväxt under perioden.

Under 80-talet hade den japanska ekonomin börjat skifta från tung industri och gruvindustri mot mera produktion av konsumentvaror av olika former. Samtidigt utvecklades Tokyo till ett finansiellt center i världen med säte för några av världens störta banker, finansfirmor, försäkringsbolag och i slutet av 80-talet - världens största aktiemarknad (större än USAs). Mycket av investeringarna i Japan hade skapat nya teknologiska framsteg som nu konsumenterna ville ta del av . Samtidigt ökade intresset hos japanerna för bättre sjukvård, sociala försäkringar, bättre boende och högre levnadsstandard.

Det japanska samhällets ekonomiska expansion ökade samtidigt som aktiepriser och fastighetspriser började öka kraftigt i slutet av 80-talet. Denna enorma ekonomiska tillväxt orsakade att de japanska varorna blev allt dyrare och landet därför fick svårare att exportera sina varor. Konkurrens från andra låglöneländer växte fram (Tiger ekonomierna) och det japanska försprånget på tekniksidan började försvinna. De europeiska och amerikanska företagen hade omstrukturerats och lärt sig mycket av de japanska företagsidéerna såsom

Finansiella avregleringar

Under andra halvan av 80-talet började takten öka vad gäller liberaliseringen av finanshanteringen liksom avregleringen av finansmarknaderna. Finansmarknaderna avreglerades under inflytande av USA som ville ha en liberalisering av det japanska finanssystemet för att kunna se om det kunde lösa problemet med sin egen valuta. Man införde möjligheter för utländska investerare att delta på den japanska marknaden och avreglerade de räntereglerande myndigheterna samt införde marknadsreglerade sparformer. Dessa avregleringar gjorde att det blev konkurrens mellan bankerna som sänkte sina räntemarginaler för att attrahera kunder. De började därför försöka tjäna pengar inom andra mer riskabla områden. Bland annat ökade man utlåningen till konsumenter och till fastighetsföretagen samt till små och medelstora företag. Bankerna började fokusera på sin marknadsandel. Bankerna gjorde sina utlåningsbedömningar på grundval av de säkerheter de erhöll för sina lån snarare än på kundens möjligheter att betala löpande sina lån tvingade dem att minska sina krav på säkerheter för lånen när fastighetspriserna snabbt steg.

Aktiemarknaden

Aktiekurserna steg som raketer åren 1985 till 1990. Aktiemarknaden steg mer än 25 ggr ökningen av vanliga löner under perioden 85-87. Redan år 1988 var värdet av aktiemarknaden i Tokyo 50 % större än värdet av börserna i New York. Från 1983 till 1990 ökade Nikkei-indexet med cirka 350 % samtidigt som vi ska komma ihåg att den japanska valutan Yenen fördubblades i värde mot dollarn. För en utländsk spekulant så ökade således värdet av aktieplaceringen på några år med cirka 700 %. Nikkeiindexet var 1985 på 10000. Det ökade sedan till december 1989 då Nikkei hade ett all time high med ett index på 38957. Under 1990 hade indexet en ny topp på 36000 innan reset började.

Fastighetsmarknaden

Obebyggda fastigheter liksom framför allt kommersiella fastigheter hade under samma period en liknande värdestegring som aktiemarknaden. Från år 1975 till år 1985 steg värdet på obebyggda fastigheter från värdet 50 till 100 dvs med 100 %. Från 1985 accelererade värdestegringen till ett värde på 280 år 1992. Fastighetspriserna på kommersiella fastigheter steg i Tokyos Ginza distrikt till cirka 100 millioner yen per kvadratmeter (cirka 1 miljon dollar) i början på 1990-talet. Även andra stora företagsområden i Tokyo och Japan hade stora värdestegringar. Trots att priserna sedan dess fallit rejält var fortfarande år 2004 kvadratmeterpriserna på lägenheter i centrala delar av Tokyo bland de högsta i världen.

Finanskraschen

Finanskrisen i Japan som kan sägas fortfarande pågå började på aktiemarknaden som föllmed cirka 40 % under 1991 ner till Nikkeiindex på 23 000. Raset fortsatte sedan under 1992 ner till cirka 14 000 innan fallet stoppades. Totalt rasade således den japanska börsen under två år med 64 %. Indexet har sedan dess fram till 2003 legat på mellan 15000 och 20000. Efter en topp 2007 har Nikkeiindex rasat till 6995 i oktober 2008 och nu 2010 ligger det på cirka 9500. Under år 1992 startade raset på den japanska kommersiella fastighetsmarknaden. Raset var inte omedelbart och kraftigt men har långsamt sjunkit med cirka 75 % sedan toppen 1992 till år 2006.

Detta har medfört att värden på 10-tals biljoner av dollar har försvunnit på fastighets och aktiemarknaderna i Japan åren 1990 till 2007. Först under år 2007 startade vissa fastighetsvärden att stiga. På grund av finanskrisen året efter föll priserna igen hösten 2008.

Japan har till skillnad från Sverige som hade sin fastighets och finanskris under samma period inte kunnat återhämta sin ekonomi. Japan har på grund av sin troligen speciella ekonomiska karaktär fastnat i en negativ spiral med dålig tillväxt och högt värderad valuta.

En av orsakerna som förs fram är att den japanska nationalkaraktären hos företagen har brutits upp till viss del och att de sedan krisen 1992 har återinvesterat alltmer i utlandet såsom Taiwan, Korea och de andra Tiger ekonomierna. Efter detta har ju konkurrensen från kineserna accelererat kraftigt. De japanska företagen har således fått en stark konkurrens och tvingas att investera i låglöneländer för att kunna vara konkurrenskraftiga.

Detta tillsammans med att de japanska bankerna och den japanska staten sitter på stora förluster sedan krisens dagar har gjort att det japanska beryktade Keiretsu-systemet har skadats i sin kärna - staten (MITI). Globaliseringen och de fria kapitalflödena har kraftigt handikappat den japanska nationalkapitalistiska ekonomins kärnstruktur och tvingat företagen och bankerna i den globala konkurrensen att agera mera individualistiskt och själviskt i den globala konkurrensen. När de japanska produkterna blev mindre konkurrenskraftiga var den japanska ekonomiska modellen, med mycket sparande och låg konsumtion, till nackdel för företagen. Den inhemska efterfrågan kunde inte ersätta de förlorade marknadsandelarna utomlands.

Den stora tillgången på lättillgänglig kredit som orsakat den stora kraschen fortsatte att orsaka problem. År 1997 lånade bankerna fortfarande ut pengar till företag och folk som skulle förlora i värde och därmed få svårt att betala tillbaka lånen. Samtidigt hade banker och andra kreditinstitut svårigheter att hitta vinstgivande objekt att investera sina pengar i. Vissa banker satte sina stora penningtillgångar i andra banker som därmed fick i sin tur svårigheter att hitta objekt att tjäna pengar på som kunde betala den andra bankens insättningar. (det verkar ha funnits för mycket pengar i omlopp som tillsammans med krediter skapade berg av pengar. När kraschen var ett faktum satt förmodligen många företag och mycket folk med stora lån i fastigheter och kanske även aktier som förlorat mer än 90 % av sitt värde. Detta land måste sitta fast i en gigantisk låneskuld .Om man inte skriver av lånen utan låter de vara kvar i systemet skapas en konstgjord förstorad penningmängd som flyter runt och blir underhållen av alla kredittagare. Den japanska regeringen gick in och subventionerade kraschade banker och företag och skapade på så vis vad man kallar för