Svenska Bankkrisen

 

 

Orsakerna till bankkrisen - samhällskrisen

Hur uppstod tillgångsbubblorna på den svenska fastighetsmarkanden och aktiemarknaden som orsakade den svenska bankkrisen 1990 - 1993 ?

Under 1970-talet hade svensk ekonomi liksom stora delar av världsekonomin hamnat i låg tillväxt med stagflation. Stagflation innebär att man har hög inflation samtidigt som man har hög arbetslöshet. Ekonomin stod och stampade. Under samma period växte framför allt den japanska ekonomin mycket fort och en del andra Asiatiska länder började få en stark tillväxt (Tiger-ekonomierna).

1977 devalverade regeringen kronans värde mot omvärlden och införde en så kallad fast växelkurs. 1981 och 1982 genomförde regeringen ytterligare devalveringar. Dessa devalveringar gjorde den svenska exportindustrin mycket konkurrenskraftig gentemot omvärlden. Den svenska skogen, järnmalmen, stålindustrin och verkstadsindustrin började växa kraftigt. Fler personer kom i arbete, statens inkomster växte liksom företagens vinster och allt ledde till en positiv spiral för hela samhället. Antalet tjänstemän i privat och statlig verksamhet ökade under 1980-talet. På grund av detta fanns en stark efterfrågan på kommersiella fastigheter med kontorslokaler redan innan avregleringarna på finansmarknaden 1985.

Vinsterna i export industrin fördubblades både år 1983 och 1984 och förblev höga fram till 1989. Vinsterna blev så stora att företagen fick ett stort överskott på kapital efter att de gjort alla investeringar. Dessa pengar placerades i kommersiella fastigheter, på penningmarknaderna och på aktiemarknaderna. Samtidigt fick befolkningen stora reallöneökningar vilket gjorde att de också fick mera pengar att spendera på boende och aktiehandel. Regeringen införde också skatterabatter för pensionssparande i aktie- och räntefonder. Bankerna ordnade med allt mer lätthanterliga sparformer för befolkningen i form av fondsparande och andra sparformer som gjorde att kapital flyttades över till spekulerande i fastigheter och aktier. Regeringen förde också en expansiv penningpolitik genom bland annat löften om höga bidrag till hushållen i valkampanjerna.

Samtidigt genomförde regeringen med finansminister Kjell-Olof Feldt och riksbankschef Bengt Dennis en avreglering av den svenska finansmarknaden år 1985 (Novemberrevolutionen). Bankerna fick minskade krav på säkerhet vilket innebar att fastigheter och andra tillgångar såsom aktier kunde belånas till ett högre andel av värdet. Riksbankens möjligheter att styra kreditgivningen hade tagits bort. Bankerna började därför att låna ut mycket mera pengar till företag, finansinstitutioner och vanliga hushåll. Belåningsgraden på fastigheter ökade från 75 % till 85-90 % av fastigheternas köpeskilling. Kommersiella fastigheter kunde belånas upp till 100 % av priset. Många finansbolag startades under denna period och de lånade pengar av bankerna som de sedan investerade i fastigheter och aktier. Mängden aktörer med starkt intresse av att tjäna stora pengar medförde stora risker. Många av de anställda i dessa finansbolag var de så kallade “finansvalparna”. Unga män med benägenhet att ta stora risker.

Eftersom huspriserna ökade kraftigt under denna tid passade många husägare på med att låna upp pengar med husen som säkerhet för konsumtion eller investeringar i sina fastigheter. Ökningen av kreditgivningen var omfattande under andra halvan av 1980-talet. Från 1985 till 1990 ökade den privata sektorns skuldsättning från 100 % av BNP (Sveriges samlade produktion under ett år) till 150 % av BNP. Det är således inte konstigt att fastigheternas värde ökade dramatiskt för varje år. Samtidigt ökade riskerna i utlåningen - bankernas utlåning blev allt djärvare. Risken för att företag och vanligt folk inte skulle kunna återbetala sina lån ökade kraftigt.

En av orsakerna till att man lånade allt mer pengar var att avdragsrätten för bolåneräntor i kombination med inflationen gjorde att den reala låneräntan sjönk från 2 % 1985 till -1% år 1990. Detta gjorde också att hushållens sparande sjönk till minus 8 % av BNP år 1990. Det vill säga att det svenska folket och dess företag lånade 8 % av utlandet för sin konsumtion. (Precis så som amerikanarna gjort under 2000-talet). Man talar om att media och finansvärlden eldade på vanligt folk att investera sitt sparande i fonder och liknande värdepapper. Ett flockbeteende bildades och många leddes med i jakten på de stora vinsterna. Flockbeteendet uppkom i slutet av bubblorna och eldade på särskilt aktiemarknaden. De då aktieovana svenska befolkningen råkade ut för de giriga risktagande finansvalparna.

 

Dessutom började de svenska bankerna att finansiera sin utlåning på den internationella interbankmarknaden. Bland annat kom nästan en tredjedel av Gotabankens utlåning 1990 från utländska banker. Eftersom banken då lånat pengar i utländsk valuta uppkommer en så kallad valutarisk. Detta innebär att om banken till exempel lånat i D-mark eller dollar och dessa valutor ökade i värde i förhållande till den svenska valutan så ökade ju lånet med samma värde. Banken fick således en allt större skuld till utlandet. Den svenska fasta växelkursen hindrade dock att så skedde fram till 1992 då regeringen tvingades att överge den fasta växelkursen på grund av spekulationer mot den svenska kronan. Kronan sjönk då med 25 % mot D-marken och med 40 % mot dollarn.

Bankkrisen

Bubblornas tillväxt i siffror

Den stora mängden kapital som fanns på marknaden genom låg arbetslöshet, höga bolagsvinster och kraftigt ökad kreditgivning skapade extrem värdetillväxt på fastigheter och värdepapper. Fastighetspriserna steg sedan slutet av 1970-talet fram till 1989. Under 1980-talet ökade nybyggnationen av kommersiella fastigheter samtidigt som hyrorna ökade med cirka 260 % fram till 1989. Fastighetspriserna ökade med i genomsnitt 790 % under samma period samtidigt som fastighetspriserna i genomsnitt steg med 300 % i Väst-Europa. På grund av den kraftiga nybyggnationen av kommersiella fastigheter i Sverige under 80-talet började hyresnivåerna minska. Fastighetspriserna fortsatte dock att öka ett tag till. Marknaden var spekulationsdriven utan hänsyn till underliggande marknadsinformation.

Under perioden 1980 till 1989 steg aktiekurserna på Stockholmsbörsen med 1144 % samtidigt som omvärldens börser steg med i genomsnitt 350 %.

 

Krisen började med att finans- och fastighetsbolaget Nyckeln (som ägdes av Anders Walls Beijer Capital, Munksjö och Bonnierkoncernen) ställde in betalningarna i oktober 1990. Finansinstitutet hade investerat mycket i kommersiella fastigheter eftersom de kunde agera på ett friare sätt än banker som var reglerade. Bankerna, Gotabanken, SEB och Swedbank hade därför lånat ut till Nyckeln och andra finansinstitut såsom Erik Pensers bolag Finans AB Gamlestaden och på så sätt indirekt kunnat ta del av fastighetsmarknadens värdestegringar. Nyckeln hade kreditförluster på 3 miljarder kronor. Värdena av kommersiella fastigheter föll med upp till 70 - 80 % i storstäderna fram till 1994. Värdet på vanliga fastigheter föll enbart med 10-15 % i genomsnitt. Dock drabbades personer med nybyggda villor som var belånade med 90-100% av stora kapitalförluster i förhållande till inkomst.

En orsak till att krisen förvärades var att regeringen genom en skattereform minskade ränteavdragen för fastigheter från 50 % till 30 % vilket ledde till att kostnaderna fördubblades för bolagen och hushållen. Många bolag fick svårigheter att klara sina betalningar och fick avvecklas.

På grund av de stora kreditförlusterna gick tre stora banker - Nordbanken, Gotabanken och Första Sparbanken i en form av ordnad konkurs.

1993 bildades Bankstödsnämnden för att hjälpa regeringen hantera fastighetskrisen. Finansmarknadsminister vid denna tid var Bo Lundgren. GD för nämnden var Stefan Ingves. Nämnden skulle hantera de 65 miljarderna av stöd som regeringen betalade ut och skulle försöka få tillbaka så mycket som möjligt av dessa pengar. Nämnden övervakade försäljningen av de övertagna panterna -fastigheterna. Vidare tog nämnden över Nordbanken som blev helstatlig. Staten var redan innan delägare i banken. Man köpte ut de privata ägarna.

Skattebetalarna bidrog med 65 miljarder kronor i bankstöd via bankstödsnämnden (bankakuten). Av dessa pengar gick 63 miljarder till Nordbanken. Eftersom bankstödsnämndens regler enbart omfattade statligt ägda banker tvingades de kommersiella bankernas ägare att klara upp sina åtaganden själva. Genom nyemissioner räddades bland annat SEB och Handelsbanken. Gotabanken gick dock inte att rädda utan övertogs av Bankstödsnämnden från Trygg-Hansa SPP.

Under åren 1991 till 1993 gick nära 2000 fastighetsbolag i konkurs. Eftersom bankerna lånat ut pengarna till dessa bolag övertog dessa fastigheterna som utgjort säkerheter för lånen. Bankerna skapade så kallade pantvårdsbolag. Flera av dagens fastighetsbolag har bildats som en del av statens och bankernas omstrukturering och utförsäljning av sina fastigheter såsom till exempel Kungsleden, Castellum, Diligentia, Norrporten och Catellagruppen (IKEA). De som hade kapital kunde billigt komma över fastigheter vid denna tid. Nordbanken som hanterades av staten delades upp i en frisk del och en sjuk del med alla kreditförluster i kommersiella fastigheter. Den sjuka delen hanterades sedan av bolaget Securum vars uppgift var att sälja fastigheterna. Under krisen gick cirka 200 finansbolag i konkurs på grund av sina investeringar i fastighet och aktier.

De totala kreditförlusterna i den svenska bankkrisen åren 1990 till 1993 uppskattas till cirka 200 miljarder kronor.

Valutakrisen

På grund av de stora accelererande kreditförlusterna och statens kraftiga inblandning försvagades den svenska kronans värde gentemot Ecun som den 1992 var bunden till i fast växelkurs. Flera andra europeiska länder såsom Storbritannien och Italien hade tidigare släppt sin valuta fri. Spekulanterna såg sin chans att tjäna stora pengar på värdeskillnaderna och började spekulera mot kronan. Ena v de stora spekulanterna var amerikanske finansmannen George Soros. Det går till så att man spekulerar i derivatpapper att den svenska kronan ska förlora i värde. Detta skapar ett tryck på den svenska valutan vilket riksbanken måste enligt reglerna för den fasta växelkursen försvara genom att köpa utländskvaluta till sin valuta reserv. Riksbankens försvar av kronan kostade svenska skattebetalare mycket pengar med räntor upp till 500 % en kortare period.

En av orsakerna till att regeringen valde att försvara kronan var förmodligen de stora interbanklån i utländsk valuta som de svenska bankerna hade. När den svenska valutan till slut 1992 lämnades att flyta rasade den med cirka 25 % mot D-marken och 40 % mot US-dollarn. De svenska bankernas utlandsskulder ökade således på kort till med dessa procentsatser samtidigt som de gjorde kreditförluster på 50-80 % på sina kommersiella fastigheter.

Valutakrisen orsakade inte bubbelkraschen men försvårade den kraftigt. Den hade dock den fördelen med sig att de svenska exportföretagen fick en kraftig devalveringseffekt gentemot utlandet. Detta gjorde att de kunde snabbt öka sin omsättning och vara ett draglok ur krisen.

Följder av bubbelkrascherna på fastighets och aktiemarknaden

Raset på fastighetsmarknaden orsakade att bankerna fick svårigheter att kunna låna ut pengar under en period av år. En bank måste ju ha ett visst kapital för att få låna ut pengar den så kallade kapitalkvoten. När fastigheterna om delvis utgjort kapitalbasen rasade i värde var bankerna tvingade att skaffa kapital någon annanstans. De krävde då bland annat att företag skulle återbetala sina lån till bankerna. Många stora bolag kunde återfinansiera sig utomlands men småbolagen hade svårare med detta och många tvingades att gå i konkurs trots att de klarade de löpande betalningarna. På grund av att det internationella förtroendet för de svenska bankerna minskade under 1992 fick de svårt att erhålla nya utländska lån vilket orsakade en stor risk för likviditetsproblem. Samtidigt införde regeringen en hårdare kreditpolitik med högre räntor och krav på säkerhet vid utlåning.

Finansieringsproblemen i den reala ekonomin dvs i samhället (verkligheten) ledde därför till många företagskonkurser och svårigheter för företag att kunna investera och utvecklas. Arbetslösheten ökade under 1992 upp till 10 % mot tidigare 2-3 % under slutet av 1980-talet. Det innebär ungefär att från att ha haft 100 000 arbetslösa i genomsnitt ökade de arbetslösa till 450 000. Dessa siffror minskade sedan under 1993. Exportföretagen gynnades kraftigt av den svenska kronans värdeminskning gentemot utländska valutor.

Men under perioden 1989 till 1993 halverades industrins investeringar. Efterfrågan från konsumenterna på den svenska marknaden minskade väsentligt på grund av arbetslöshet, högre räntor och förluster i fastigheter och aktiefonder. På grund av de oroliga tiderna började hushållen spara väsentligt mer än under 80-talet.

Den stora ökningen av arbetslösa och finansieringsproblematiken tillsammans med valutakrisen ökade kostnaderna kraftigt för staten. Samtidigt minskade ekonomin som helhet med skatteminskningar som följd. Skattebasen minskade och Sverige hade ett budgetunderskott på ungefär 110 % under dessa år. Regeringen med Göran Persson som finansminister beslutade om stora strukturförändringar på arbetsmarknaden vilket ledde till massuppsägningar inom landstingens sjukvård, skolor, statliga bolag och verk såsom televerket och posten samt SJ. Arbetslösheten ökade därför igen och nådde en topp år 1994 på 12 % dvs cirka 550 000 personer.

Ericsson expanderade kraftigt under denna tid liksom många andra stora svenska exportföretag. IT-bubblan som började i Sverige under år 1998 skapade också mängder med nya arbetstillfällen och optimism. Efter som Sverige var ett av få länder som råkat kraftigt illa ut kunde omvärldens tillväxtmotorer att hjälpa Sverige ur krisen.

Från 1996 var arbetslösheten nere på cirka 6 % och det har sedan dess varit genomsnittet fram till finanskrisen 2008. Den genomsnittliga arbetslösheten har ökat från cirka 100 000 personer under 80 talet till cirka 280 000 personer från mitten av 1990-talet.

De stora förlorarna har man kallat 70-talisterna som blev den förlorade generationen - “psykberget”. Detta på grund av att en stor andel av 70-talisterna som kom ut på arbetsmarknaden i mitten av 90-talet har haft svårt att få fäste på arbetsmarknaden. De största förlorarna är dock de stora invandrargrupperna som kom till Sverige från före detta Jugoslavien och Somalia under åren 1992 till 1998 dvs under bankkrisens efterdyningar.

 

Epilog

Det är intressant att se hur många av de symtom som den svenska samhällsekonomin visade upp under den svenska bankkrisen stämmer med de orsaker, verkningar och efterföljder som framkommit i den stora finanskrisen och framför allt då i USA. Om man säger att vi efter denna kris kommer att permanenta cirka 10 % av befolkningen i arbetslöshet innebär det att vi numera kommer att ha cirka 480 000 personer utan sysselsättning och vad händer vid nästa kris.

Från 1977 hade Sverige fram till 1992 en fast växelkurs gentemot en korg av utländska valutor. (1977-1991: fast växelkurs mot en utrikeshandelsvägd valutakorg med extra vikt för dollarn med upprepade devalveringar och 1991 till 1992 en fast växelkurs mot ecun - dåvarande genomsnitt av EU-valutorna). den fasta växelkursen innebar att riksbankens uppgift med räntor och valutahandel var att se till att Sveriges valuta höll sig stavil i förhållande till de andra valutorna. Riksbanken kunde därför inte höja räntorna för att dämpa den utökade kreditgivningen eftersom de i så fall dkulle tvingas till andra åtgärder för att se till att kronans värde inte ändrade sig i förhållande till de andra valutorna.

Från 1977 hade Sverige fram till 1992 en fast växelkurs gentemot en korg av utländska valutor. (1977-1991: fast växelkurs mot en utrikeshandelsvägd valutakorg med extra vikt för dollarn med upprepade devalveringar och 1991 till 1992 en fast växelkurs mot ecun - dåvarande genomsnitt av EU-valutorna). den fasta växelkursen innebar att riksbankens uppgift med räntor och valutahandel var att se till att Sveriges valuta höll sig stavil i förhållande till de andra valutorna. Riksbanken kunde därför inte höja räntorna för att dämpa den utökade kreditgivningen eftersom de i så fall dkulle tvingas till andra åtgärder för att se till att kronans värde inte ändrade sig i förhållande till de andra valutorna.