Börskraschen 1929

 

Börskraschen 1929 och efterföljande depression

 

Det glada tjugotalet

I USA började det glada 20-talet ta form med en högkonjunktur år 1922. Högkonjunkturen fortsatte med mindre bakslag åren 1924 och 1927 fram till börskraschen 1929. Denna period har gjort sig känd som – välståndets decennium – eller det gyllene tjugotalet. Perioden ledde till en kraftigt tillväxt och skapade det första konsumtions baserade samhället i världen i  USA

 

Under den kraftiga krisen år 1920 till 1922 beslutade presidenten Harding att genomföra kraftiga nerskärningar i den offentliga budgeten, minska på alla utgifter, sänka skatterna, skydda jordbruket och minska invandringen. USA hade vid denna tid höga tullar mot omvärlden och var protektionistiskt. De amerikanska företagen var skyddade mot konkurrens.

President Coolidge fortsatte sänka skatterna för de rika eftersom man trodde att detta skulle leda till ökad tillväxt. Under första världskriget hade skatterna på de högsta inkomsterna ökat till över 70 % för att betala de stora utgifterna för kriget. Coolidge sänkte skatterna till 25 % som maximal skattesats. Coolidge hindrade på samma gång lagstiftarna i kongressen att lägga sig i den fria företagsamheten och reglera till exempel finansmarknaden. Företagarna, investerarna och kapitalisterna skulle ha fri rörlighet vilket ansågs gynna alla.

För att få fart på ekonomin sänkte FED som styr penningekonomin i USA räntorna under marknadsnivån. Det innebär att man sänker kostnaden för att investera under den nivå som marknaden anser vara rimlig för att göra investeringar i fabriker, hus eller annat. De amerikanska stora bankerna och finansinstituten fick tillgång till stora mängder billigt kapital. Detta medförde att tillgången på pengar ökade med ungefär 60 % under 20-talet.

 

Företagen växte och införde vad vi idag kalla massproduktion. De tekniska framstegen hade skapat en mängd nya varor som med hjälp av löpande band och andra nya produktionsmetoder kunde tillverkas till priser som allt fler hade råd med. Man trodde att man levde i en ny värld med ständig utveckling och tillväxt.

Under 20-talet byggdes elnäten ut vilket skapade fantastiska nya produkter till hushållen. Bilen som varit en lyxprodukt blev nu möjlig att äga för flertalet amerikaner och film och radio blev var mans egendom. 

Bilindustrin skapade stark tillväxt, dels genom att bilen är en komplicerad produkt som kräver omfattande arbetskraft för att tillverkas, dels genom alla reservdelar och tillbehör som följer med bilen, dels med den olje, bensin och annan service som växer upp överallt där bilar säljs. Ju fler bilar som såldes desto fler bensinstationer och verkstäder behövdes. Förutom den direkt till bilen knutna konsumtionen växte en oljeindustri fram, vägar, motorvägar, restauranger och andra nöjesställen som folk behövde när de åkte på tur i sina bilar.

Medelklassen hade skapats. Konsumtionssamhället hade fötts. Under 1920-talet växte antalet bilar per capita i USA så snabbt att det skulle ta enda till 60-talet innan Europa kom ifatt.

 

De nya fabrikerna gav sina anställda bra löner som gjorde att de hade råd att konsumera vilket skapade ökade tillgångar för företagen som återinvesterade vinsterna i ny produktion. Detta resulterade i fler jobb med hyfsade löner och så var spiralen igång. Enligt amerikansk statistik från mitten av 20-talet ökade konsumtionen som helhet med befolkningens inkomstökningar.

Vid denna tid uppfanns nya betalningsmöjligheter för konsumenterna i form av avbetalning. By now pay tomorrow - var en slogan som spreds över landet. Detta gjorde att alltfler hade råd att konsumera även dyrare produkter som kylskåp, spisar och till och med bilar.

Radion som uppfunnits ett tiotal år tidigare blev nu var mans egendom. 1925 började man med elektroniska inspelningar på skiva – en ny konsumentprodukt växte fram – musikindustrin. Årtiondets jazzmusik exploderade i popularitet. Film hade uppfunnits strax före år 1900. Biografer växte fram under 1900-talet första årtionden och under 20-talet blev tillgängligheten allt större och kvalitén att bättre på filmerna. Ljudfilmen skapades åren 1927-28. Man hade även fått erkända skådespelare att göra filmdramer under 20-talet. Folk älskade dessa dramer. Skådespelarstjärnorna blev stora. Telefonlinjer drogs över landet.

Man kallade det för - Prosperity for ever - välståndsökningen skulle fortsätta för alltid, konjunkturcyklerna med sina kriser och depressioner tillhörde historien.

 

Enligt Dillard kräver en högkonjunktur att alla delar av en ekonomi, företagarna, konsumenterna och staten använder alla sina tillgångar till nya investeringar och konsumtion. Så länge pengar tillförs den uppåtgående spiralen fortsätter den växa. Den amerikanska staten var vid denna tid mycket liten så hela tillväxten hängde på att investerare och konsumenter fortsatte att spendera pengar.  

Så länge företagarna trodde att de skulle kunna sälja mer produkter och tjänster till konsumenterna återinvesterade de i nya fabriker som gav nya jobb. Fram emot 1926-27 började investerarna, kapitalisterna, att inse att det inte fanns någon större vinst i att återinvestera pengarna de tjänade på att öka mängden konsumtionsvaror. Marknaden var som man säger mättad. Kapitalisterna letade då efter nya möjligheter att investera sina pengar och då skapades början på den stora börsbubblan. Företagen investerade i aktier och obligationer som gav säkrare och bättre vinstchanser än att investera i ny varuproduktion.

 

Börsen

Under första världskriget hade regeringen haft stora kampanjer för att få folk att investera i statsobligationer med löpande ränta. Många amerikaner hade av nationella skäl eller ekonomiska skäl köpt obligationer. För många var detta första gången som man investerade i finansiella instrument. De som hade obligationer fick en ränta utbetalad var sjätte månad. Man kunde även köpa och sälja dessa obligationer.

I mitten av 20-talet kom bankiren Charles Mitchell på National City Bank på idén att man kunde marknadsföra aktier och företagsobligationer till allmänheten precis som man gjort med obligationerna några år tidigare. Man började med reklamkampanjer till allmänheten som sade att investeringar i aktier var säkert och respektabelt. Tidigare ansågs aktiemarknaden vara något för fåtalet rika investerare som gillade att spela på börsen med dess stora risk.

City Bank satte upp mäklarkontor runt om i landet och gjorde reklam för sin verksamhet. Allt fler människor som aldrig satsat pengar i börsen köpte aktier.

Under år 1926 började värdet på börsen i USA att öka mer än tidigare.

På grund av det allmänna välståndet, avbetalningsköpen och lätta krediterna medförde att allmänheten började intressera sig för att äga aktier i framför allt de stora kända bolagen som US Steel, GM, Ford o s v.

Aktiekurserna började stiga och allt fler aktier introducerades på börsen. Folk började prata om börsuppgången och historier gick om hur kändisar och andra tjänade stora pengar på aktier. Allt fler ville vara med och tjäna pengar på aktiespekulationerna.

Bankerna och mäklarfirmorna började ordna lån för aktieköp. Man kunde som värst låna upp till 90 % av värdet på en aktie. Att låna 75 % av aktiens värde var relativt normalt under våren 1929. Detta gjorde att allt fler investerade mer i aktiemarknaden. Med lånet som hävstångseffekt kunde man tjäna stora summor snabbt. Det anges att cirka 3 miljoner personer investerat på aktiemarknaden i USA med hjälp av mäklarfirmorna redan år 1927. Man lockade kvinnor att investera i aktier för att få in mer köpare. I USA hade det börjat växa fram en nöjeskultur – lev nu och oroa dig inte för framtiden. Aktiespekulationerna blev till en del av nöjeskulturen och den allmänna konversationen. Särskilt bland välbeställda och nyrika. Men även alltmer vanliga medelklasspersoner, bilarbetare m fl köpte aktier.

Media i form av tidningar och radio spred budskapet liksom bigraferna. Kändiskulten började ta sin form i USA genom radio och film. Finansjättarna på Wall Street blev en del av kändiskulturen. En av dessa var Joseph Kennedy. Han var en medelklassperson som blivit rik genom aktiemarknaden. Många aktieköpare trodde att de också skulle bli rika snabbt.

Allt mer aktier introducerades på börserna i USA och folk lånade allt mer pengar för att köpa aktier. Under 1928 och 1929 var cirka 40 % av alla lån som betalades ut i USA ämnade till aktieköp. Detta stora inflöde av pengar som ökade hela tiden när allt fler ville vara med och investera med lånade pengar började banker och finansinstitut att föra in allt fler bolag på börsen. Dessa nya bolag brukade stiga mycket snabbt och bankerna och aktiemäklarna tjänade stora pengar på allmänhetens intresse. Vissa av dessa bolag var rena bluffbolag utan substans. Bland annat har det kommit farm att finansfirman Goldman Sachs skapade sådana bluffbolag. De var säkert inte de enda. Under 1928 steg börsens värde med 50 % och värdestegringen accelererade.

Under 1928 började FED att försöka kyla av ekonomin och höjde därför räntan från en väldigt låg nivå. Börsrallyt bara fortsatte. Från maj till september 1929 introducerades 60 nya företag på börsen och 100 miljoner nya aktier tillfördes marknaden. 

 

Varför ingrep inte regeringen, kongressen eller andra institutioner i den vansinniga börsyran. En av förklaringarna var att den lilla grupp av finansinstitutioner och banker som styrde mycket av finansvärlden var nära sammankopplade till många av regeringsmedlemmarna. Dessa informella kontakter gjorde att bankirerna kunde utan statliga regleringar bedriva sin spekulationsverksamhet. Coolidge och Hoover som var presidenter var republikaner och stod för en laissez-faire betonad ekonomi – Laissez faire – the devil may care - och – the business of Amerika is business. Bankirerna försäkrade sina vänner i regeringen att marknaden skulle hantera eventuella nedgångar och att uppgången sedan skulle fortsätta. Bland annat talade finansbolaget JP Morgans chef Thomas Lamont med president Hoover och finansminister Mellon. Han försäkrade ännu i september 1929 bara fem dagar före kraschen att marknaden fungerade perfekt och skulle justera felaktigheter.

Aktiekurserna nådde sin högsta nivå i september 1929 och marknaden blev alltmer instabil. Trots detta fortsatte folk att spekulera i aktier.

Den 24 oktober 1929 föll börsen i New York med 15-20 % på en dag. Det rådde säljpanik. Enligt ögonvittnen började raset med att vissa bilaktier började falla kraftigt. Folk runt om i New York och i andra delar av landet gick till aktiemäklarkontor, telegrafkontor eller andra kontor för att dagligen se hur aktierna rörde sig. Alla köp telegraferades ut till dessa lokaler. Under den svarta torsdagen hängde inte teleprintern med. Så ju längre ifrån börsen man bodde desto längre tid tog det innan man fick veta vad som hänt. Folk som fanns nära börsen kunde gå dit och stod utanför i stora mängder och väntade på information. Den 24 oktober samlades cirka 10000 personer på gatorna utanför börsen. Poliser fick sättas in för att hålla folkmängderna i schack. Flera mindre börser runt om i landet stängde. Fredagen den 25 oktober började ett antal finansinstitut att köpa aktier igen för att försöka hindra fallet. Paniken lugnades. Under måndagen och tisdagen den 29 oktober – den svarta tisdagen – rasade börsen ytterligare med 25 %. Vissa aktier rasade mer än andra. I november hade New York börsen totalt rasat med 40 % på några veckor. En investerare som lånat för att köpa aktier uppgav att han ägt aktier till ett värde av 100 000 dollar i september och i november hade han bara 500 dollar kvar när aktierna sålts och lånen betalats tillbaka.

 

Under våren 1930 steg aktiekurserna igen men under sommaren och hösten 1930 sjönk börskurserna tillbaka ytterligare. När börsen nådde botten sommaren 1932 var dess värde 35 % av värdet börsen hade 1926 före den stora uppgången.  Till exempel var General Electric värt som mest 396 dollar vilket rasade till 200 dollar hösten 1929. Sommaren 1932 var börskursen 8,50 dollar. Radio Corporation of Amerika var värd 101 dollar och rasade till 2,50 dollar sommaren 1932.

Börschefen Richard Whitney hade lurat sin omgivning med sin girighet och blev dömd till fängelse.

 

Börsraset blev inledningen till den stora depressionen åren 1930 till 1939.

 

Alla som köpt aktier med lånade pengar drabbades nu av den omvända hävstångseffekten. De förlorade snabbt den vinst de gjort.

Mäklarfirmorna blev oroliga att folk inte skulle betala tillbaka sina lån och krävde därför att de skulle på en eller två dagar plocka fram kontanter annars skulle mäklarfirman, banken sälja deras aktier. Eftersom bankerna gav folk väldigt kort tid att ordna fram kontanterna så tvingade man fram en stor mängd försäljningar.

 

Den stora depressionen 1931 till 1939

Banker och mäklarfirmor med stora lån gick i konkurs och arbetslösheten spred sig snabbt i finanskvarteren. Företag som investerat sina vinster tillsammans med lån förlorade stora delar av sitt kapital. Eftersom staten vid denna tid inte garanterade vanligt folks insättningar i banken förlorade folk sina pengar när bankerna gick i konkurs. Många amerikaner hade små besparingar på bankerna. När de banker som spekulerat gått i konkurs oroade sig allmänheten för att de andra bankerna också skulle gå i konkurs och alla ville ta ut sina pengar. Bankerna hade inte tillräckligt med kapital för att betala ut alla insättningar på så kort tid. Detta tvingade många banker till konkurs. Allmänheten förlorade mycket av sina besparingar. Över 3000 små banker gick i konkurs på grund av börskraschen 1929.

Konkurserna innebar att alla som hade lån i bankerna tvingades sälja sina hus och ägodelar för att betala tillbaka lånen. Detta innebar att banker, företag och allmänheten dränerades på kapital. Alla förlorade stora summor. De banker som överlevde kraschen hade inte tillräckligt med kapital för att kunna låna ut mera pengar. Sunda företag som var vana med att hantera den löpande verksamheten med krediter och lån kunde inte längre behålla sina krediter eller lån. Detta medförde att allt fler små företag gick i konkurs och fler och fler personer blev arbetslösa.

Det fanns inget system med arbetslöshetsunderstöd vid denna tid så de som förlorade inkomsten förlorade helt möjligheten att konsumera. Detta ledde till att konsumtionen minskade drastiskt, vilket medförde att butiker och företag gick i konkurs. Bankerna höjde räntorna för att tjäna pengar, de som hade pengar spekulerade mot dollarn genom att köpa guld. FED tvingades att höja räntorna trots att ekonomin var i botten. Ännu fler hushåll och företag gick i konkurs Spiralen bara fortsatte nedåt ända fram till 1933 då arbetslösheten nådde 25 % av den registrerade arbetsstyrkan – cirka 15 miljoner. Eftersom bara ungefär 60 % av den vuxna befolkningen arbetade (de andra var hemmafruar mm) innebar detta att cirka 40 % av den vuxna befolkningen drabbades av arbetslöshet och fattigdom – cirka 50 miljoner personer. Många av de som hade arbete fick se sina löner sjunka med upp till 42 %. USAs BNP minskade med 50 % på några år. Deflation rådde med 10 % om året. Många jordbrukare fick inte sina grödor sålda till rimliga priser. Även denna grupp drabbades hårt. De fattiga samlades i stora slumområden kring städerna i så kallade Hoovervilles efter president Hoover.

Det kapitalistiska systemet med dess brister skapade börskraschen som i sin tur orsakade en nästan total ekonomisk kollaps i USA.  

 

Hade inte F D Roosevelt fått makten 1933 med sina Keynesianska idéer som innebar att staten skulle ta en stort ansvar hade det förmodligen sett betydligt värre ut. Roosevelts - the new deal -  införde offentliga stimulanser av ekonomin för att ge folk arbete och långsamt återfå mer efterfrågan i ekonomin. Det innebar att staten tog ett grepp om samhället. 42 statliga myndigheter skapades. Bland annat SEC för att övervaka finansinstitutioner, banker och börsen. Han ökade också omfattningen av Social Security och införde en låg form av arbetslöshetsunderstöd.   

Han argumenterade starkt för att återskapa tron på samhället. The only thing we have to fear is fear itself.

1937 var arbetslösheten fortfarande upp mot 15 % och innan USA drogs med i kriget 1941 var fortfarande cirka 10 % arbetslösa. När USA gick med i kriget ökade staten sina utgifter och investeringar, trots att staten höjde skatterna ville företagen vara med och tjäna pengar på kriget. Som mest tjänstgjorde 11 miljoner amerikaner i kriget och företagen i USA letade med ljus och lyckta efter arbetskraft hemma. Kriget gjorde att hjulen började snurra igen.